Albertyna är 22 år gammal. Trots sin unga ålder har hon upplevt en hel del; jobbat i Italien, studerat till idrottslärare i Rumänien, extraknäckt på en pizzeria, gift sig, och nu senast blivit utvald till en av gruppledarna för Dik Manuschs* tidningsförsäljare. Trots det behöver hon varje dag kämpa hårt för överlevnad. Bredvid Albertyna sitter vännen Florin, 24 år. Florin drömmer om att arbeta som polis, talar flytande engelska och saknar sin son och fru. Även Viorel bär längtan efter att umgås med sina barn. Han kan knappt bärga sig till nästa månad, då han kommer kunna följa sin yngsta dotter till dagis för första gången. Albertyna, Florin och Viorel är alltså som helt vanliga unga vuxna. Skillnaden: de omnämns i vardagligt tal av förbipasserande som tiggare. 

 Albertyna och Julia
Albertyna och Julia

Albertyna

 Albertyna

Tillsammans med sin man reste Albertyna ifrån hemmet och familjen i Rumänien. De ville bli självständiga likt vilka unga vuxna som helst; hitta något eget, skaffa varaktiga jobb och forma en stabil ekonomi. Detta visade sig vara omöjligt för dem i Rumänien, på grund av låga löner och få arbetsplatser. Trots ett deltidsjobb på pizzeria räckte Albertynas pengar inte till för att både fullfölja sin lärarutbildning och överleva. 

Albertyna och mannen befinner sig idag i Sverige och samlar pengar till en lägenhet. Mannen är anställd genom kontrakt som fastighetsskötare. Albertyna är en av tidningen Dik Manushs gruppledare. Hon ansvarar då för organisering för en av försäljningsgrupperna i Lund. I höst, när Dik Manushs huvudansvariga reser till Rumänien för ett projektarbete, tar Albertyna över rollen som huvudledare. Med glädje ser hon fram emot det. Det är inte utan skäl som Albertyna tidigare studerade till idrottslärare; hon älskar att hjälpa människor. På grund av bristande ekonomi fick hon aldrig möjlighet till att slutföra utbildningen, men hoppas kunna återuppta studierna i framtiden.

 Florin
Florin

Florin

Florin drömmer om att bli polis och hjälpa människor. Han kom till Sverige efter att en vän tipsat honom om att fler jobb, högre lön och bättre arbetsvillkor fanns här. När Florin kom hit, fanns de utlovade jobben ingenstans, men han fortsatte leta. I början sov han i bilen. Senare kom han i kontakt med Joakim Månsson Bengtsson, ledare för Lunds härbärge för utsatta EU-medborgare. Idag varvar han övernattning på härbärget, i bilen och hos en studentvän på Smålands nation i Lund. På dagarna utför han småjobb, som att hjälpa vänner med översättning och transport, gå ut med hundar, handla åt en äldre dam och putsa fönster. Han uppskattar känslan av att jobba och försöker så gott det går undvika att behöva tigga. Trots det slutar de flesta dagar med att till större delen förlita sig på förbipasserande medmänniskors slantar. 

Pengarna som Florin tjänar i Sverige skickar han hem till sin fru och son. Med ett leende berättar han om hur de hemmavid nu har råd med mat på bordet alla dagar, blöjor till sonen och kläder. 

I höst åker Florin tillbaka till Rumänien och hembyn Maxenu, 9 mil från Bukarest. Tillsammans med lokala politiker och hjälporganisationer som Crossroads och Hjälp tiggare i Lund, byggs en fritidsgård för byns barn. Florin kommer vara projektledare, ett jobb med stort ansvar och med möjlighet till att förbättra levnadsstandarden för byns invånare. På engelska berättar Florin om hur han hoppas kunna lära ut engelska genom fritidsgården. Liksom Albertyna, förstår han hur engelskans globala spridning skapar fler möjligheter till utbildning och arbete. 

Vilka är de största skillnaderna mellan Rumänien och Sverige?

”Svenskar är i allmänhet varmare och mer öppna gentemot alla.” tycker Albertyna. ”Allt upplevs som mer civiliserat och det märks även på folket.” Hembyn i Rumänien jämför hon med ett dagens medeltidssamhälle. 

”När jag kom till Sverige första gången för tre år sedan kändes allt annorlunda. Människorna var snällare och allt var renare.” säger Florin. 

Arbetsvillkoren är en annan skillnad. I Rumänien var Florin tidigare anställd som metalltekniker. En arbetsdag kunde vara i 14-15 timmar och ibland uteblev lönen en månad hit eller dit utan vidare förklaring. Florin kunde även behöva bära material med vikter runt 1000 kg dagligen. 

Viorel

Visste du att…

  • Barnbidraget i Rumänien ligger på ca 200 SEK/månad? (1) I Sverige får en förälder 1050 SEK för motsvarande tidsperiod.
  • Prisnivåerna på livsmedel är ungefär desamma i Sverige och Rumänien?
  • Utbudet på arbetsmarknaden i Rumänien är långt lägre – ibland närmast obefintlig – än efterfrågan, särskilt för personer med rötter i folkslaget romer? (2)
  • Ungefär var tredje person med romska rötter går arbetslös på grund av diskriminering på arbetsmarknaden?

Det vet Viorel. Med två fina döttrar – Raisa och Daria – på arton månader respektive tre år, finns ingen annan utväg för att kunna ha mat på bordet och någorlunda välsittande kläder än att ta till desperata åtgärder. Med en stor saknad och önskan om att leva tillsammans med sin familj, tvingas Viorel resa bort månadsvis för att försörja dem. Från Rumänien till Lunds stadskärna bär det av. I Lund gör Viorel allt han kan för att hitta småjobb och slippa tigga. Går någon förbi och hätskt och främlingsfientligt ber honom ”gå och jobba!”, frågar han om de kanske möjligtvis vet något litet arbete han kan göra för dem. Oftast går de då bara iväg, men ibland händer det att Viorel erbjuds utföra mindre dagsverk. 

I Rumänien, berättar Viorel, är det mycket svårt att få jobb. Trots att han hatar att tigga och skäms över att göra det, är han tvungen. 

Viorel har gått två år i skolan. I Rumänien är skolgången gratis, men allt utöver som läroböcker, skrivmaterial och transportkostnader måste betalas själv. Viorel hade därför ingen möjlighet till att slutföra sina studier. Istället började Viorel vid ung ålder jobba inom lantbruk. Pengarna räckte ändå inte till för att överleva. Tiggeri blev en sista desperat och livräddande lösning.

Trots att summorna inte är stora, räcker pengarna som Viorel får i Sverige till att ordna med mat och kläder till familjen i Rumänien. Med uppgiven röst berättar Viorel för oss om hur han hört spekulationer om att ”alla tiggarnas pengar går till cigg”. “Det är inte sant!” fastslår han bestämt. Allt skickas hem, förutom den lilla peng som behövs till egen mat per dag. De Viorel känner som även de tigger men också röker, gör det av en egentligen fullt förståelig om än dyster anledning. Liksom för vem som helst i samhället behövs något som kan hålla oron nere på ett eller annat sätt. För vissa görs det genom musik, för andra genom att läsa och för några genom nikotin. Det är inte en fråga om vem man är, utan en metod för att lyckas vara den man vill. Själv röker Viorel inte.

Förrförra måndagen gick en av Viorels döttrar till dagis för allra första gången. Snart är Viorel vid hennes sida och njuter av att vara med sin familj. Lika snart kommer han behöva åka tillbaka till Lund för att samma familj ska ha mat på bordet.

(1) http://europa.eu/epic/countries/romania/index_en.htm
(2) http://fra.europa.eu/sites/default/files/fra-2014-roma-survey-employment_en.pdf

* Dik manusch betyder “Se människan” på rumänska. Gatutidningen säljs av utsatta EU-medborgare och behandlar frågor kring mänskliga rättigheter med fokus på fattigdom och diskriminering. Mer info: http://dik-manusch.tk.

Skribent: Julia Rehn, Intervjuare: Julia Rehn och Axel Hellbom Almström, Fotograf: Paul D Albert

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *